omxi.se

Något händer med webben just nu. I vakuumet innan google waves impact. Från flera håll dyker det upp tankar och tinkande som försöker knyta ihop webben. Bort från walled gardens som stänger in innehåll, bort från isolerade bloggposter men också bort från kontextlösa write-only-medier som twitter. Hur gör vi webben delbar, realtid men samtidigt med kontext? De händelser i min närhet som pekar mot detta är del en önskan från irc-klustret kring #telekompaketet som under våren och sommaren fullkomligt exploderat i kaosartad aktivitet, att ha tydligare länk mellan realtidschattandet och ett långsammare lager av information i form av wiki, bloggar och dokument. Detta för att kunna kanalisera all den aktivitet som pågår till fördjupande och långsiktiga projekt samt ge överblick både till nytillkomna och de som fastnat i realtidsfraktalen. Det jobbas just nu på ett webbgränssnitt med arbetsnamnet klusterkom. Vi får se vad som kommer ur det. Liknande tankar har också uttrycks av macdeleuzian på facebook (vilket fick mig att skriva detta inlägg) som skissar på ett sätt att samla alla konversationer och inlägg och överhuvudtaget relationer till objekt som en person lämnar efter sig och tillåta andra att följa dessa. Efter att ha skrivit inlägget här undrar jag dock om en person nödvändigtvis är den bästa knytpunkten för ett sådan system. Snarare är det #tags i allmänhet varav en person (@monki) eller ett personligt uttryck (#blay) (eller en kombination av båda) kan vara exempel på sådana. Alltså att presentera relevanta objekt baserat på tidsliga och rumsliga nätverk som uppstår i en viss kontext. (Måste förövrigt återkomma till de intressanta tankarna han skriver om kartläggning som den öppna webbens bästa vän och hur det förhåller sig till det trista begreppet integritet…) Två andra händelser har rört om i webbgrytan. Det ena var att url-förkortaren tr.im la ner vilket gjorde att en mängd länkar förstördes. Detta aktualiserade faran i att webben förlitar sig på enskilda företag och deras förmåga att få in ytterligare kapital. Här var länken, internets själva fundament, hotad. Den andra händelsen är att Facebook har köpt upp Friendfeed och osäkerheterna kring vad som kommer att hända med den tjänsten. Det här har aktualiserat klyftan i intressen mellan webbcommunities och de företag som har hand om kommunikationen. Detta har gjort att ett stort antal bloggare har börjat tänka hur vi kan återta webben och göra den decentraliserad (ex Anil Dash). I dessa bloggposter tas en mängd mikroinitiativ upp som gör att vi kan ana morgonrodnaden hos en ny webb. Från plugins som Buddypress till tjänster som Disqus och Echo till standarer som OpenID till all den utveckling som sker inom browsers nu. Och överskuggandes allt ligger google wave som potenitellt uppfyller så många av dessa vagt uttryckta önskningar men som med sin komplexitet dras med sina egna problem. Farhågorna är att wave trots öppenheten inte kommer slå stort eftersom det är alldeles för trixigt att hantera. Det återstår att se. Konceptuellt kommer webben dock aldrig vara sig lik sen den där presentationen i maj. Redan innan tjänsten är lanserad har google wave en mycket påtaglig existens eftersom allas fantasier om den perfekta webben projiceras där. Mycket produktivt! Jag är själv optimistisk till att webben kan öppna upp sig. Det krävs bara att vi får offra content till facebook-djävulen. Men det är ok ändå. Det ger en möjlighet till att reflektera över värdet av det innehåll som postas där och hur pass det håller en kvar. Dock ska man inte underskatta facebooks enorma genombrott. Inte minst i Sverige. Folk kommer knappast att emigrera därifrån i större skala, däremot kan det mest intressanta (dvs specifika) innehållet och konversationerna mycket väl flytta vidare och samexistera med den massiva närvaron på facebook. tldr

//

En bloggpost som tar upp den här diskussionen på ett bra sätt är den här av Om Malik. Vad han tar upp är en möjlig återuppståndelse hos bloggen som blivit något bortglömd i all realtidshets men som enligt Om med några små hack kan göras social. Bloggens löfte är ju att kunna skapa en konversation kring en kontext. Själva bloggposten är alltså en kontext snarare än ett innehåll. Till skillnad mot sociala nätverkens statiska vänförhållanden är en bloggpost ett community-i-blivande och skapar kanske den kommunikationsform som är mest givande och fördjupande, dvsfå-till-få i en specifik kontext. Detta är mer givande än en-till-många, många-till-många och fri kommunikation utan att hänga upp sig på något, vilket twitter och liknande tjänster står för. Den hastigheten behövs den med, så vad det handlar om är snarare att knyta samman olika lager av hastighet - realtid med konversation med kontext med spår av info med dokument etc. Ett seminarium (som här med Deleuze…) är en bra liknelse för den här webben. En text ligger till grund, något presenterar den, relaterar den till massa andra objekt, närsomhelst kan andra komma med feedback, de närvarande är till viss del bekanta ansikten, men seminariet är öppet för alla som hittar dit - en gemenskap-i-blivande. Som nämns i kommentarerna till Oms post är detta en kommunikationsform som hängt med internet länge men aldrig riktigt blivit optimal - mailinglistor, usenet, forum osv - kanske är det en extremt svår form att få till (även AFK…). Jag börjar tro att ägandet av den statiska sociala grafen (dina vänner eller followers) inte är något av värde. Dels känner nog de flesta igen sig från Facebook att bara ett fåtal av de vänner som är listade där ingår i någon slags aktiv gemenskap. Dels känns idén om att vi är individ-noder omgivna av ett statiskt nät av vänskaps-noder som en stel uppfattning av mänskliga relationer. Mycket mindre sexig än att vi i varje kontext, kring varje socialt objekt skapar en aktiv gemenskap-i-blivande som både innehåller återkommande element och nya bekantskaper. Det gäller inte bara människor utan kring ett visst objekt cirkulerar gemenskaper-i-blivande av andra människor, objekt, information, relationer osv. Det skapar ett rumsligt relationellt nätverk som på något sätt bör sammankopplas med ett tidsligt relationellt nät (dvs att information från de man tidigare ingått relationer med värderas), men det behöver inte vara den statiska listan med vänner utan kan skapas mycket mer dynamiskt. Vore det inte fint ifall användare på facebook man lagt till men inte har aktiva gemenskaper med sjunker undan och att de man har haft gemensamma objekts-relationer med (ex. kommenterat på samma poster) framträder tydligare. Det fallet man inte vill att det ska vara så är vid stalking då man ju begär närvaron av ett objekt man inte har en aktiv relation till :)

//

När internet blir allt mer närvarande, och de sensorer med vilka vi skapar kontent blir allt fler, inte minst genom uppkopplade mobiler så ökar innehållet att hantera på webben. Just nu är mycket av detta utspritt och svårt att följa. MacDeleuzian tar upp just det här problemet. Och i kommentarerna till Oms post är det någon som lämner just detta. Man lämnar en kommentar på en bloggpost men sedan tappar man bort den fortsatta kommentaren. Samma problem uppkommer när det pågår flera konversationer kring samma innehåll över webben. Att samma bloggpost kan diskuteras i dess egna kommentarer, på facebook, i poster som länkar till ursprungsposten, på twitter etc. Pingback löser detta till viss del men även här kan man göra mindra skillnad på var nånstans konversationen sker och mer fokusera på vilka objekt som står i relation. Google Wave försöker lösa detta genom att göra poster och kommentarer till waves som går att följa från flera olika håll. En annan lösning som Om verkar ha på sin blogg är att ha en slags url-förkortare för hashtags. Just den här posten han har skrivit har taggen #gigaom_8cz och tweets med den taggen aggregeras som kommentarer. Hashtagen som aggregator är en nyckel här överhuvudtaget. Den kan erbjuda kontext. tldr

//

Avslutar med att fullt ut citera en önskelista som en kommentator till Om-posten bidrar med. Håller med om att konversationen måste upp och in i texten! Bara att bocka av hur många punkter Google Wave potentiellt löser och se vad som återstår: If I were to create a social commentary platform, here’s my wish list: 1. The post is chunked into discrete ideas and thoughts. 2. Chunks can be ranked and commented on individually; imagine side bar conversations by paragraph. 3. Conversations can be spawned at any point 4. Salient points are highlightable and directly tweetable (we did tweet bites for this). Specific chunks are shareable in their own right. 5. Commentary among the “followed” points to more interesting things I should know about. 6. URL shorteners are rationalized to the point of ‘read this’ vs. ‘don’t need to.’ 7. A dynamic body of work or compendium emerges. Och kom ihåg…webben är bara början. Om vi snart har det här superdynamiska realtidskommunikativa relationsnätverkandet, hur gör vi det verkligt relevant, värdefullt och djupgående, utan att det inte bara blir ripples on the surface.