omxi.se

Neil Gershenfeld talar i föredraget längst ner på den här sidan mer utförligt om hans koncept internetnoll som jag berörde i tidigare inlägg. Neil jobbar vid MIT Center for Bits and Atoms och har även skrivit boken ”Internet of Things”, så hans drivkraft är att sammanlänka digital information med fysiska ting, gärna med så liten materialkostnad som möjligt för att få maximal decentralisering. I föredraget demonstreras bland annat en webbserver gjord med en materialkostnad på en dollar som kan kopplas upp med fysiska enheter. I en liten plastbit. Kommunicerandes internetpaket genom “klick” i spänningen på strömsladden. Internetnoll-paketen kan kommuniceras av ljud, ljus, vibrationer, ja, vad som helst som kan skapa en rytm av långa och korta signaler. ok, vad innebär detta då? Jo du kan sätta en liten plastbit på…en pyramid av papp…ge den lite ström och så är den en internetnod, fullt adresserbar och kapabel att kommunicera utan någon central server. InternetNoll är det mikroskopiska nätet som skalar ned till tidigare icke-animerade ting. Innan har internet slutat vid din dator. Det kommer in till din router, kommunicerar med din dator, men all övrig kommunikation med datorns omvärld har skett utanför internet. Du matar in instruktioner via tangentbordet, du kan koppla upp en kamera eller en mikrofon och datorn kan kommunicera med allsköns makapärer genom dussintals olika protokoll och kopplingar som har mycket svårt att tala med varandra. Datorn är den centrala hubben. Kraschar den, kraschar all kommunikation som den hanterade. Detta är ju (det praktiska) problemet med t.ex. idéer om “intelligenta hem”. De förutsätts förlita sig på en central server som kan få frispel och helt plötsligt låsa in dig i ett panic room som beställer hem 30 liter mjölk om dagen. Internetnoll flyttar däremot beräkningskraften ut till ändpunkterna där den hör hemma. Så fort det är tekniskt möjligt bör beräkningskraft flytta utåt där felmarginalen är som minst. Neil Gershenfeld är på den här nivån: Han har just talat om sitt fantastiska hack med endollars-servern och säger “This has of course lots of implications. But I’m not going to talk about any of that, I’m going to talk about what comes after.” “It’s nice to do internet for a dollar, but it still relies of conventional chips.” Ni förstår vad för minityriasering det handlar om. Slösa transistorer, slösa beräkningskraft, som Chris Anderson skulle ha sagt. Gör milimeterstora chip, nätverka dem och sälj dem per hekto istället för att göra ett superavancerat chip. “I just wanna make a paintable computet. You just paint some computing on the wall and if you need more computing you put another coating of computing on top of that.” Detta har han redan en prototyp för. En “random computer”, helt distribuerad beräkning som genom att kommunicera distribuerat löser beräkningsproblem. “Computing as raw material”. Materialet kan både vara databas, sensor och output i ett. Låter det som mikroorganismer? Han jämför med ribosomen som “med alla definitioner är en beräkningsmaskin”. Datorn bygger här inte en icke-dator som när exempelvis avancerad datateknik bygger ett flygplan. Datorn bygger inte ett verktyg, datorn ÄR ett verktyg.

//

Digital tillverkning innebär att man kan göra perfekta konstruktioner av imperfekta delar. “The body works that way, lego works that way - modern technology doesn’t”. Systemen korrigerar sig själva (Lego gör att barnet kan bygga mer precisa konstruktioner än deras finmotorik egentligen tillåter). Översatt i kulturella termer citerar jag mig själv:

Framtidens kultur kommer inte att skapas på en plats och sedan > distribueras via internet. Framtidens kultur ÄR internet. Den uppstår > på internet och genomsyras av internet. Vill ni veta hur framtidens > kultur mår? Fråga hur internet mår.

Den agerande aktören agerar inte på en utsida utan är oskiljbar från agerandet i sig. Neil vill alltså fundamental förändra hur vi tänker kring och relaterar till beräkning. Han närmar sig Kittlers tes här från “protected mode” - ett datorchip är en bit amerikansk byråkrati (av 1950-års modell) i miniatyr. Hur vi tänker kring beräkning i datorchip är en spegling av hur vi tänker beräkning på samhällig nivå. Ser vi det som att varje komplexitet behöver ett organ en nivå “över” som beräknar den underliggande komplexiteten och ger kommandon eller ser vi det som att mönster och ordning kan uppstå självorganiserande i en platt värld (dock med ”centres of calculation”, som Latour talar om, alltså punkter med större beräkningskraft och informationsintag än andra). Skiljer vi på beräknande och utförande? En dold processor djupt bakom en skärms yta som ger kommandon reflekteras i sökandet efter pr-byråer och inre kretsar bakom svärmiska politiska gemenskaper eller tanken att en globaliserad värld med nödvändighet måste organiseras via en världsstat. Vissa punkter av intensivt beräknande, får inte ses som övergripande logiker.

//

Vi har haft en digital revolution i beräkning och kommunikation men vi behöver inte flera. Vi lyckades och kan gå vidare. Vad är det digitala? Varje system innehåller brus som gör dem imperfekta och att det sker felbedömningar. Det digitala innebär att imperfekta enheter kan kommunicera perfekt eftersom felsteg tolereras under vissa tröskelvärden. De räknas inte. Förändringar ovanför de tröskelvärderna räknas som information. De plockas ut, förfinas och stoppas in igen. Signaler avkodas och kodas, vilket tillåter information att färdas oförändrad via imperfekta system i en föränderlig omvärld. Det är den digitala revolutionen - Information kan färdas oförändrad via imperfekta system i en föränderlig omvärld. Det är den digitala revolutionens fullkomligt briljanta enkelhet. En singularitetspunkt. Det handlar heller inte bara om ledningar. Du kan ha en icke-pålitlig processor som ändå kan beräkna perfekt. “fewer people knows about that result because intel hides it in every chip”. Den digitala revolutionen handlar om tröskelteorem. Ok, vad vill då Neil ha om den digitala revolutionen i kommunikaiton och beräkning var en singularitetspunkt? Jo, en digital revolution inom tillverkning (fabrication). Tänk Lego. Låter barnet, inom ett visst tröskelvärde, skapa perfekta strukturer. Den imperfekta motoriken hos barnet tolereras. Den omvända processen till den här typen av tillverkning innebär återanvändning, inte avfall. En enhet kan alltid plockas isär igen och sättas ihop på ett nytt sätt just eftersom beräkningskapaciteten inte är skild från tillverkningsmaterialet. En designer tillverkar då inte form utan funktion, inte bara ett stelnat skal efter en avbild utan levande entiteter med tingkraft. InternetNoll innebär att det som är under datorn, bortom slutpunkten kommunicerar med internet. Vi kan tänka på Neils mindfuckande tankar men också hur de som inte har tillgång till internet kopplas till nätet, de enheter som inte kan kommunicera via tcp/ip gör det, hur gatumarknader med piratvaror kopplas mot nätet, hur afk-möten gör det. InternetNoll är det där man inte tänker på om man sitter vänd mot skärmen. Det man har bakom sig.

//

Datorer spreds först till (och befinner sig på många platser hos) arbetsgrupper och gemensamma utrymmen (ofta med en institution som katalysator i bakgrunden), inte individer och hem. Neils Center from Bits and Atoms har utvecklat konceptet FabLab som ämnar att ta digital tillverkning till samma nivå som dessa tidiga datorer befann sig på. Inget som individer utnyttjar, men väl små företag och andra sammanslutningar. I fablab-idén finns också en kritik mot uppfattningen om “the digital divide” som överskattar, eller snarare missförstår, betydelsen av information. Man måste ha möjligheten att mäta och modifiera verkligheten för att ha nytta av information. Det handlar inte om _tillgång_till information utan om förmåga att använda information. Både genom att ge rätt input och göra bruk av informationen output. Datorer och internet måste göras till en del av ett aktivt laboratorium; socialt, kulturellt eller teknologiskt. Kommunikationsglapp existerar överallt och är långt mer komplex än frågan om personligt innehav av datorer eller ej. Gemenskaper handlar inte bara om mer uppkoppling och mer bandbredd utan om att bytta och upprätthålla känslan av samhöre, utbyte och delandet av gemensamma resurser och platser.