omxi.se

Stor förvirring råder när Bill Drummond ska tala i en alldeles för liten lokal inför alldeles för många entusiastiska åskådare med alldeles för dåligt informerade organisatörer. Genom ett skynke vid sidan av scenen lyckas vi få en inblick och trådlös mottagning i hörlurar - med tysk simulantolkning på kanal 2 - fixar ljudet, även om det är en surrealistisk fördröjning på några milisekunder som förskjuter läppsynkningen. Bill kör fullt ut på sin landrover-stil med sina kängor och flanellskjorta med läderförstärkning i armbågarna och för den som hört honom tidigare, läst boken om The 17 eller är allmänt bekant med hans tankar är det inte mycket nytt. Det vägs däremot upp av att han är en historieberättare av rang och här är mitt försök att återupprepa talet i andra ord. Han börjar att berätta om en svunnen tid. Hans ungdoms dagar i skivaffären och en musikkonsumtion präglad av brist. Den unge Bill Drummond gör en lista på 48 skivor han ska köpa när han får råd, men pengarna rullar in sakta. Det gör att varje skiva lyssnas på ”over and over”. Varje enstaka skiva öppnar dörren till en helt ny värld att utforska. Varje gång han lyssnar gör han nya upptäckter i låtarna som öppnar nya världar. Den materiella bristen verkar öppna ett imaginärt överflöd. Hoppa fram till 2000 och den skivaffär han besöker då. Här samlas över 300000 titlat på hyllorna och den vuxne Bill Drummond skulle ha råd att köpa sin lista på 48 skivor många gånger om. Men ingen av dessa öppnar nya världar för honom. Istället för att han begär dem ropar de på honom; ”Pick me, Bill! Pick me!” Bill Drummond avskyr nostalgi. Han är övertygad om att den bästa musik görs imorgon. Men han kommer inte ifrån att hans ungdoms skivor öppnar dörrar till oändliga världar till skillnad från dagens skivor. Så han provar olika metoder. Först lovar han sig själv att bara lyssna på ny musik. Den skall vara gjord det aktuella året av en artist som inte gett ut något tidigare. Bara det allra färskaste från samtidens yttersta knivspets. Ingen jävla Bob Dylan som de andra i hans generation lyssnar på. Han försöker ignorera att även om den här musiken är splitterny har den ett sound som gör att den lika gärna skulle kunna vara inspelad för fem år sedan. Samtidens musik går på tomgång och en dag bryter han sitt löfte. Han sätter på fram Pet Sounds av Beach Boys och börjar gråta. The Birds Greatest Hits och tårarna flödar. Han byter strategi och börjar nu bara lyssna på artister vars namn börjar på B. Sedan ska han gå igenom hela alfabetet en bokstav per år. Han slumpar en ny bokstav runt julafton varje år. Det gör honom till en utmärkt person att köpa julklappar till, men det ger honom ändå inte vad han vill ha. Så en dag sitter han i sin Landrover. Han börjar lyssna på motorljudet. AAAAAAAARGGGHHH Ju mer han lyssnar, ju mer han skjunker in i motors rytmer, resonanser och svängningar, desto tydligare framträder ljudet av en kör. Kraftiga vikingar på rad. AAAAAAAARGGGHHH Han kallar kören The 17, men berättar inte för någon om hans nyvunna galenskap. När han blir involverad i att göra en roadmovie om en resa från västra till östra England föds dock idéen om att realisera The 17. Istället för att bara spela in ljudet av hans Landrover som han först tänkte sätts nu 17 lokala sångare i verket för att reproducera motorljudet. Resultatet blir strålande. Någonting gick rätt och för första gången på länge öppnas en dörr i huvudet på Bill Drummond. Han föreställer sig turnéer med The 17 där arenor blir utsålda för så många vill höra kören sjunga. AAAAAAAARGGGHHH Teori - Stämmer den? -: Vår relation till musik, inte vi som i ”vi människor” utan vi som lever här, idag, är baserad på inspelad musik. Inte för att vi inte upplever levande musik, det gör vi, utan för att även de upplevelserna är baserade på tidigare kännedom om musiken via inspelad musik eller relaterar till annan inspelad musik. Bedöms med den inspelade musiken i bakgrunden. Därför kom fildelningsnätverken som en skänk från ovan. Vi älskade dem! De gav oss allt vi ville ha! Till en början… Sen börjar vi istället önska musik som inte går att lyssna på varsomhelst, närsomhelst medan vi gör vadsomhelst. Vi önskar musik som är bunden till en viss tid, viss plats och visst tillfälle. Som kräver ett åtagande - väl på plats går den inte att undkomma -. Den inspelade musikens kulturella betydelse bleknar. Arkivet av inspelad musik ruttnar snabbt, användbart enbart för dem som livnär sig på nostalgi. Bill Drummond läser ”Score #1” från boken The 17.  År noll. Reboot. En dag kommer hans dotter och frågar ifall han känner till The Beach Boys. Hon har hört en av deras låter i en reklamfilm och har nu laddat ner hela deras katalog. Beach Boys är relevant för Bill Drummonds dotter i ungefär en vecka. Själv har han fortfarande Pet Sounds nedpackad i en kartong uppe på vinden. Bill Drummond sätter upp kören The 17 med 17 otränade röster. De bygger en ny låt på ett visst tema, han spelar in vad de sjunger, spelar upp det för dem och raderar sedan inspelningen.