SPLAB III - Torsdagen
Sista inlägget om SPLAB handlar om sista dagens föreläsningar. Två föreläsningar blev till anmärkningar. Torsdagen började med Ezio Manzini - italiensk designer som hade föreläsning om social innovation. Han ställde sig frågan vad som görs med tekniken när den blivit idislad (digested). Hur används den när den blivit så integrerad att man inte längre ser det som tekniska lösningar utan sociala lösningar? Överhuvudtaget intog han, möjligtvis omedvetet, idén om samhället som en kropp (en cyborg?), teknologi som något som måste in i samhället och smältas, inkorporeras (och väl där inte kan plockas bort utan att slita med delar av samhällskroppen). Idag menade han att den digitala kommunikationsteknologin visserligen har idislats in i samhällskroppen men ännu inte funnit de sociala problem den har potential att “bota”. In kommer social innovation och framförallt designerns roll i detta. Ezio tog exempel från samboende till bilpooler på hur social inovation, genom att distribuera beräkningskapaciteten, ser till att resurser utnyttjas effektivare, både för ekonomins och miljöns skull. Social innovation är ännu ett ord som laddas med positiv betydelse, men är det inte bara ett annat namn för biopolitik? Ett problem som Ezio tog upp var hur alla dessa små exempel på social innovation kan skalas upp och få större samhällig betydelse. Han såg skalningen som något vilket bara sker eftersom goda idéer enkelt kan spridas genom kommunikationsteknologi. Kan små processer (prototyper) skalas upp så enkelt? Det känns problematiskt att identifiera ett myller av små, marginella processer och sen bara tänka att de ska spridas för att förändra en större del av samhället. Det här är en linjär skalning i ett linjärt, extensivt system - som om vi hade att göra med massa - man lägget bara till mer och mer och så växer massan. Men i ett icke-linjärt, intensivt system finns det vissa kritiska punkter där systemet förändras snabbt - kokpunkter. Finns inte liknande för social innovation? Under SPLAB togs det upp massa exempel på att ny teknologi kan skapa nya sätt att organisera mikrostäder och mikrokulturer, men vad som saknas är teorier om vad som händer när de hettas upp tillräckligt för att nå en kokpunkt. Delvis för att det ännu saknas exempel där dessa kokpunkter har nåtts (Kanske är fildelning en av de få exemplen på detta). Kokpunkten kan delvis bestå i att man når en punkt där en tydlig konflikt med en traditionell makt uppstår. Eller så kan den uppstå där komplexiteten blir så stor att man behöver filter/kuratorer och filter/kuratorer av filtrerna/kuratorerna. Vad för hierarkier skapas då? Vad måste till för att självorganiseringen ska nå den graden av komplexitet. En ny typ av makt ligger hos de som filtrerar komplexiteten inte de som hanterar resurserna. Social innovation är enligt Ezio en delikat process som kan dödas både med för lite eller för mycket stöd. Det var skönt att höra vilken betydelse Ezio la vid vad han kallade “heroes”, de enskilda aktiva som ofta bär upp en kollaborativt projekt, vare sig det handlar om social innovation, fri mjukvara eller kulturföreningar. Annars tenderar beskrivningar av nätverksbaserade projekt närmast mystifieras när de ses som helt distribuerade, närmast av-individualiserade som sker av sig självt bara rätt förutsättningar finns. Intressant då att enzi betonar att i nästan varje projekt med social innovation kan man titta en “hjälte” som projektet står och faller med. Det är så klart riskabelt att stå och falla med enskilda individer. Utbrändheten hos ideellt arbetande personer är ett välkänt fenomen. Vad vi bör fokusera på här är inte så mycket hur man kan göra projekt mindre beroende av dessa hubbar och mer distribuerade, den här centraliseringen behövs för rätt överblick, utan hur deras engagemang, nätverk, kunskap och position kan överföras till andra när de inte orkar eller kan hålla på längre. Går den i graven med dem? Tillåt mig en jämförelse med bittorrentvärlden. Idag har Pirate Bay blivit den dominerande trackern. Inte bara är de själva stora utan flera andra torrent-siter använder sig av pirate bays tracker. Denna centralisering är tråkig och gör nätverket mindre stabilt, men kanske samtidigt är oundviklig. Frågan är till vilken grad Pirate Bays resurser är överförbara i händelse av att de skulle försvinna. Det skulle skapas ett vakuum och frågan är vad som krävs för att det vakuumet skulle fyllas så smidigt som möjligt. Materiella resurser, kunskap, sociala nätverk, nya individer skulle behöva ta deras plats. Kanske innebär varje sådan övergång en nyformulering av communityt. Detta har till exempel skett inom Creative Commons när Lawrence Lessig har stigit ner och Jo Ito tagit över. Kanske är upprätthållandet av våra decentraliserade nätverk, communitys och projekt så knutna till individuella prestationer att en position inte kan övertas av en annan individ utan att det krävs stora omstruktureringar, nyformulering av vad communityt är och aktivering av nya sociala nätverk. En fråga kom från publiken som vände sig mot Ezios beskrivning av att mer och mer av samhällslivet tenderar eller har möjlighet att utspela sig genom nätverksbaserad social innovation. Finns det inte en motsatt trend där allt fler betalar för att få just sådana tjänster som Ezio beskriver utförda av andra - s.k. hushållsnära tjänster. Att engagera sig i social innovation tar tid i anspråk och allt mer av den tiden effektiviseras. Ulrich Meyer-Höllings var en annan intressant föreläsare under torsdagen. Tidigare “business anthropologist” numera helt enkelt “management consultant”. Han jobbar med att använda sig av de kreativa industrierna för att skapa ekonomisk vinning för städer och regioner samt konsultar företag om innovation. Han började med att beskriva sina erfarenheter av tysk företagskultur. Där sker allt inom firman, innovationen ska ske i interna laboratorium och det tyska företaget anser inte att något skapande som sker utanför firman spelar någon roll. Vissa industrier i Sverige har nog också detta tyska tänk även om Sveriges inflytelserika webb-sektor håller på att byta ut den företagskulturen mot en mer öppen och porös firma. Ulrich tror på den öppna företagsmodellen. Inte minst för att i det långa loppet kommer erfarenhet och relationer vara det enda sättet för ett företag att utmärka sig bland andra. till slut kommer alla kunna erbjuda samma teknologi och tjänster, framförallt om den baseras på information. Därför ser han inget incitament till att hålla information och teknologi hemlig och instängd. Det är snarare genom att öppna upp sig och sin teknologi för extern kunskap som man kan få bättre plattformar att bygga dessa relationer på. När Ulrich jobbar med city branding handlar det inte om att locka turister utan locka till sig produktion. Man lockar till sig företag genom att erbjuda kunskapsresurser. Att ha utvecklat en lokal kreativ industri med egen särprägel är det som kan få dit företag som ytterligare kan stärka de kreativa industrierna och den lokala ekonomin. Men detta bygger på att företagen förlitar sig på extern innovation och kreativitet - därför Ulrich har haft mindre framgångar i Tyskland. När det gäller att locka till sig produktionen räcker det inte med att skapa en bra image, till skillnad mot turism som baseras på affektiva beslut. Istället gäller det att samarbeta konkret med företag om vilka behov de har. Han identifierade några punkter för hur man bättre lyckas med detta. mass-market > key accounts - Försök inte locka till dig alla utan arbeta med vissa viktiga aktörer som just din stad kan locka till sig och som skulle kunna bidra just till din lokala ekonomi. push > pull - Istället för att skicka ut information och profilera sig - bjud in de ni vill locka till er och samtala med just dem om vad de behöver. finalised > open-ended (stories) - Hitta inte på en färdig identitet som klistras på staden utan sätt igång en process. brochures > events - Representera inte vad staden står för - iscensätt det. selling > development - Sälj inte en färdig produkt - bjud in till deltagande i utvecklingen av den tldr
