omxi.se

Det här inlägget kommer behandla diskussionen som skedde vid SPLAB efter presentationen av texten i förra inlägget. En till stora delar bra diskussion som pågick i två timmar och inkluderade politiker, kulturellt aktiva, föreningsmänniskor och andra som drev projekt kring kreativa industrier. Blandade svenska, danska och italienska deltagare. Utgångspunkten för SPLAB som helhet var alltså ansatsen att icke-institutionaliserad kultur och produktion blir allt viktigare för samhällsutvecklingen och ny kommunikation ger möjligheter att organisera den på nya sätt. Dels gäller det eftersom värden som community, upplevelser och mening vilket blir viktigare i dagens ekonomi men som är svårt att organisera i traditionella företagsformer, dels att även mat- och energiproduktion blir allt sämre tillhandahållet av det institutionaliserade samhället i takt med att befolkningsökningar ger ökad komplexitet och resurser måste utnyttjas effektivare. Hur kan den här spontana, självorganiserade produktionen stödjas utan att göra den stel och institutionaliserad? Tidigare försök att skapa en kreativ stad genom riktade initiativ har snarare lett till att man driver ut den ursprungliga kreativa energin. I Malmö är frågan om kreativitet fortfarande en öppen fråga. Går det att göra det annorlunda här? Begreppet spontankultur lämnades odefinierat i diskussionen och kunde delvis användas som ren effekt. Det fick deltagarna att diskutera kring något som är svårt att sammanfatta med givna begrepp. Lite kul att vi svenskar trodde att det var ett danskt begrepp och att de trodde det var ett vedertaget svenskt begrepp. Vissa problem med begreppet finns dock. Det fanns en tendens till att behandla spontankultur och självorganisering som något automatiskt positivt. Ingen nämnde till exempel fotbollshuliganism som en slags spontankultur. Dessutom tenderade många att värdera all form av spontankultur lika mycket. Ju fler som spontanar desto bättre. Att projektets undersökning visade att över 70% av Malmös invånare ägnar sig åt någon slags spontankultur kanske inte säger så mycket. Det saknades i varje fall hos flera deltagare en mekanism för att skilja viss spontankultur som har större inverkan på stadens utveckling från annan. Inte helelr sitter jag inne på någon sådan. Charlotte från Miljöpartiet som var diskussionens enda politiker såg spontankulturens främsta meriter inte i vilka effekter den har i sig utan genom att få möjlighet till att ägna sig åt spontankultur vid sidan av arbetet skapades goda medborgare, så att säga tränade i demokratiskt och kreativt agerande. För vissa new age-influerade deltagare var spontankulturen en utopisk väg till harmoniska och balanserade människor som verkade i samförstånd. Ändå var utgångspunkten för SPLAB både mer konkret och att ta spontankulturen på större allvar än som fostrande fritidssysselsättning. Adam Arvidsson, som var en av arrangörerna, menade att den globala kapitalismen får det allt svårare att organisera den nödvändiga produktionen av mat, energi och information. Det spontana organiserandet blir då nyckeln till framtidens ekonomi. Det innebär att spontan organisering inte så mycket är moraliskt överlägsen andra former än vad den är överlägsen i beräkningskapacitet. Komplexiteten i behoven kan inte beräknas av traditionella strukturer, både de mest avancerade immateriella behoven och de mest basala behoven av mat och energi. Ändå bör man inte se den spontana organiseringen som ett slags nytt produktionssätt utan snarare något som ingriper i och muterar redan existerande institutioner. Vad gör då att vissa städer lyckas skapa kreativa miljöer och andra inte - trots att samma förutsättningar verkar finnas? Arvidsson menade i diskussionen att vissa städer lyckas skapa en densitet av spontankultur. Malmö gör det, Berlin gör det. En tillräckligt stor kritisk massa inom områden som möjliggör stor interaktion. Kommunikation ansikte-mot-ansikte är fortfarande viktigt. Den är ett sätt att skapa förtroende, de stärka länkar som håller ihop nätverken. Att träffa någon fysiskt är också ett sätt att processa mycket och svårkvantifierbar information om en person på en gång vilket gör att man snabbt kan avgöra om den här personen är någon man klickar med och kan tänka sig samarbeta med i framtiden. Inte minst är avslappnade sociala situationer viktiga för den typen av bedömmande - klubbar, fester, luncher osv. Hit får man också räkna vissa lokalt baserade webbtjänster med Jaiku som ett av de främsta exemplen. Städerna har också materiella förutsättningar för den här densiteten som billiga levnadsförhållanden och rätt rörlighet antingen genom kollektivtrafik eller små områden. Ibland verkar det även kunna räcka med vissa hubbar, exempelvis hur Londons klubbliv verkar kunna lyfta visa musikstilar bara genom vad som samlas runt en klubb. Som jag nämnde i min presentation är också de här hubbarna väldigt viktiga för att föra samman aktörer från olika områden och därmed skapa ny dynamik till nätverket. Flera gånger nuddade diskussionen vid att efterfråga något man skulle kunna likna vid IT-industrins inkubatorverksamhet. Dels något som kan erbjuda kunskap, exempelvis om hur man söker kulturstöd, etablerar en affärsplan, marknadsför sig osv. Dels som kuratorer eller filter som söker upp lovande projekt från myllret av spontankultur och exponerar dem. Inkubatorn skulle kunna skapa en kontinuitet, ett namn och ett förtroende som fungerar som ingång till spontankulturen inom ett visst område. Genom inkubatorn skulle projekt antingen kunna bli självorganiserande genom kontakterna de fått eller gå vidare till att bli kulturellt lönsamma eller mottagare av kulturstöd. Inkubatorn skulle möjliggöra för projekt att visa att de kan leverera innan andra satsar pengar på dem, visa att de spontant kan vara drivande och har ett bra team som funkar. Detta påminner mycket om webben där man först drar igång ett webbprojekt och får stöd av riskkapitalister först efter verksamheten är igång. Vilka former de här inkubatorerna skulle ta rådde det dock delade meningar om. diskussionen tenderade till att fokusera på traditionellt kulturstöd vilket innebar att det främst var statliga resurser som skulle användas för att skapa inkubatorerna och målet med verksamheten var att få en bättre fördelning av kulturstöd. Men det kanske är intressantare att se hur dels självorganisering och dels kommersiella aktörer allt mer tar över rollen som kulturstödjare som staten tidigare hade när det gäller den nätverkskultur som inte passar i kulturstödets mallar. Det höjdes ett varnande finger i diskussionen om att se spontankulturen som något som bara kunde få eller inte få stöd av olika slag. Istället efterlystes fler idéer om mer långt gående partnerskap, antingen med offentligheten eller med kommersiella aktörer. Att kulturen inte är något som i slutändan är en kostnad och i behov av mecenater utan något som är produktivt och har något att bidra med i ett partnerskap. Bo Nordström från kulturförvaltningen menade att det fanns en typisk svensk skepsis mot mellanled, de som själva inte är kulturellt aktiva men en del av kulturens infrastruktur, men att hela diskussionen kreatsade kring att just dessa kulturella administratörer eller hubbar vad var som behövdes. Skepsisen mot mellanled beror troligen på att de tidigare kontrollerade begränsade resurser och därför fungerade som gatekeepers, typexemplet är skivbolagen som genom sin position kunde utnyttja artister. Men mellanleden idag kontrollerar inga begränsade resurser utan har bara sitt förtroende som resurs och jobbar som kuratorer, agenter, filter och förmedlare, snarare än gatekeepers. Nya mellanled kommer säkerligen komma, inte som kontrollerar begränsade resurser men som kan komma med en resursinjektion som den självorganiserande kulturen inte klarar att generera på egen hand. Möjligheten finns att avstå för den som inte gillar det, men frestelsen kan vara stor. I informationsflödets ålder lovar de nya “mellanleden” (termen fungerar inte då de inte står emellan) kulturella aktörer möjligheten att nå ovanför informationsbruset och den osäkra arbetssituationen. tldr