omxi.se

Översättningar av, anteckningar till och citat från:

Spatial Narratives av Mark Rakatansky

There is no mute architecture. All architects, all buildings “tell stories” with varying degrees of consciousness.

Architecture is permeated with narratives because it is constituted within a field of discourses and economies (formal, psychological, and ideological), to any one aspect of which it cannot be reduced, from any one of which it cannot be removed.

Arkitektur berättar historier. Den innehåller narrativ.

Detta betyder inte att varje arkitektur innehåller SIN historia. Vi får inte frestas att underställa varje arkitektur en bakomliggande, sammanhängande, linjär berättelse. Samtidigt är det uppenbart att arkitekturen inte kan undgå att berätta. Den berättar med varierande medvetandegrad och intentionalitet.

Arkitektur berättar alltid historier eftersom den situeras inom ett fält av redan etablerade diskurser och ekonomier. Varje typ av arkitektur kring hemmet är till exempel insprängd bland mentaliteter och praktiker rörande genus, ålderskategorier, hygien, uppfostran, insida/utsida, offentligt/privat och vad som får synas, höras och luktas. Rummet, strukturerna, mentaliteterna och praktikerna kommer alla att influeras av det redan etablerade som färgar det framväxande som i sin tur bryter med det etablerade.

Arkitekturens berättande är inte linjärt eftersom det inte växer ur någons intentioner. Precis som en texts betydelse inte växer ur en upphovsmans utan kompliceras av mottagandet hos användarna. Arkitekturen är som texten aldrig färdigetablerad. Vi görs hela tiden uppmärksamma på ytterligare nyanser hos den. Trots det finns det (med Barthes ord) välutvecklade mekanismer i vårt samhälle för att naturalisera den linjära berättelsen och maskera avkodningsprocessen.

…our society takes the greatest pains to conjure away the coding of the narrative situation: there is no counting the number of narrational devices which seek to naturalize the subsequent narrative by feigning to make it the outcome of some natural circumstance and thus, as it were, ‘disinaugurating’ it…

Mellan oförmågan till sammanhängande berättande och oförmågan att inte berätta finns vårt narrativ.

Arkitekturen är processuell i bemärkelsen att det inte finns tvära kast mellan två rum utan att det alltid rör sig om en passage genom en övergång. I denna övergångens tröghet finns komplexiteten och energin. Det som vill se en plötslig övergång mellan olika rum är det institutionaliserade rummet, som vill åtminstone ge sken av stabila omständigheter. Alla rum innehåller institutionaliserade element - designade, funktionella, färdiggjorda - men också lekfulla, motstridiga, tonade, upplevda element. Det institutionella rummet ser gråzoner som skuggor som försvinner vid en närmare belysning.

Arkitekturer kan bidra till att förstärka de institutioner de huserar och vävas samman med dess logiker. Men det finns också stunder där arkitekturen tystnar. Där ett glapp skapas mellan den materiella strukturen och den institutionella.

It would be equally pointless to imagine that any architectural project could be reduced, either in analysis or design, to a definitive map that could account for all the forces at play, to a totalizing diagram of formal, psychological, and social relations.

One definition of architecture could be the management of what can and cannot be “concealed.”

Heimlich - Hem-lig, tillhörande hemmet.

Unheimlich - Kuslig, främmande

De två verkar vara motsatspar, men Freud ser en länk mellan dem.

Heimlich - Hemlig, dold.

Tillhörande hemmet - Det som är dolt och bör döljas för andra, utom synhåll.

Unheimlich - Det som borde ha förblivit gömt, men som blivit synligt.

I de kusligaste historierna är det skrämmande inte främmande, utan det välbekanta undangömda som väcks till liv och kommer upp till ytan. Det som inte kan upphöra att infinna sig.

Repetition is a way of remembering brought into play when recollection in the intellectual sense is blocked by repression and resistance. what is repeated is repressed material brought into the present as an active force, as a defense against the direct examination of complex and potentially dangerous psychological relations.

Denna form av ihågkomst, repetitionen av en kanon, är på samma gång en glömska. Att isolera vissa minnen genom att glömma deras länkar till andra, deras spretighet och deras mörka sidor för att forma ett sammanhängande - ‘heimlich’ -minne. Vad som återvinns är aldrig objektet självt.

The narrative discourse like the discourse of analysis must restage the past history of desire as it exercises its pressure toward meaning in the present…. At issue… is not so much the history of the past, or at least not the history of the past directly, as its present narrative discourse. This is a space of dialogue, struggle, construction.

A restaging of the past history of desire as a construction requires a methodology able to distance itself enough from the past to perceive it as a construct and therefore not just reproduce it. As Brecht suggests, such a methodology would treat “social situations as processes, and… regard nothing as existing except in so far as it changes, in other words is in disharmony with itself.” But to create this distance it is necessary to denaturalize, to defamiliarize the past. For Brecht this involved a strategy he termed Verfremdungseffekt, most commonly translated as “alienation effect.”: “A representation that alienates is one which allows us to recognize its subject, but at the same time makes it seem unfamiliar,” in order to “free socially-conditioned phenomena from that stamp of familiarity which protects them against our grasp today.” As in the psychoanalytical model, this involves a two-fold process: a restaging, a working on the past (on what is repressing and what is repressed), and in this process a swerving, a distancing from any direct repetition in order to allow for analysis and the potential for a different construction. The point is not to reproduce the restrictive nostalgia of memory but to develop the critical possibilities ofcounter-memory

“[The pleasure of] the instability of every circumstance, the joke of contradiction and so forth: all these are ways of enjoying the liveliness of men, things and processes, and they heighten both our capacity for life and our pleasure in it.”

/Bertholt Brecht - A Short Organum for the Theatre