omxi.se

Blev intervjuad av en bekants bekant idag för en c-uppsats i genusvetenskap om manlighet och gråt. Ett mycket intressant samtal på tre timmar varav en timme intervju som sträckte sig från olika manligheter över gråtande och hanterande av gråt till den nya goda mannen och den kreativitetshets som medföljer den. För hör inte kreativa yrken, nätverkande, trendigt nörderi och snygg design ihop med ett nytt sätt att vara manlig? En manlighet som framförallt kännetecknas av att den inte ser sig som manlig utan bara “sysslar med sköna grejer”. Och är inte Apple den högsta symbolen för den här manligheten? Vi hade båda känslan av att något är skevt med den här kreativa mannen, men att det är svårt att sätta fingret på vad eftersom hela rollen och vad den omger sig med och klär sig i är så jävla snygg. Hur är det möjligt att på något sätt förhålla sig kritisk till en iphone, oavsett låsta filformat och styrande gränssnitt, när den är så himla smart och snygg. Precis som den här mannen är så smart, snygg och kreativ. Alla gillar honom, och det gjorde även vi. Vi ville vara honom och älska honom, samtidigt som han var avskyvärd. Vi var medvetna om att det inte gick att avstå från honom, då alternativet inte alls lockade så mycket som den stilrena designen. Istället fanns en känsla av att vara tvungen att gå rakt igenom honom och över på andra sidan. En väldigt nietzschiansk, heideggerisansk, jüngersk känsla. Den smarta mannen och hans skapelser kändes både som en personifiering av den högsta nihilismen, en kreativitet för kreativitetens skull, samtidigt som dessa tre herrar i högsta grad är närvarande för den här mannen. För att återknyta till det förra inlägget kanske en datormodell och ett “99-tänk” är vad man måste begagna sig med. En klassisk kulturkritik är såklart omöjlig att använda här. Eftersom mannen såklart är en produkt av 99 och de kreativa industrierna kan just det tänket vara ett sätt att ta sig rakt igenom honom. Kan 99-tänket vändas mot sig själv (precis som ⁶⁸⁄₉₉-analysen (och inte minst Kittler) vänder dekonstruktionen mot sig själv) och vad skulle då hända? Efteråt gick jag på bio och såg “My Neighbour Totoro”. Eftersom jag både hade sett filmen innan och fick en slags avsmak av hela bioupplevelsen fick jag utrymme för att reflektera över samtalet och kreativitet i samspel med filmen. Jag kom att tänka på den japanska manligheten. Dels hur den kom till uttryck i filmen i form av pappan/universitetslektorns patriarkala återvändande till det jordiska/hantverksmässiga (känns väldigt Heidegger) och grannpojkens pliktfyllda japanskhet. Dels traditionen av offentligt gråtande och ursäktande av japanksa företagledare och politiker vid misslyckande och svek. Kanske finns det en annan manlighet i japan och hur förhåller den sig till de kreativa industrierna och Apple? :) Slutligen kom jag också att tänka på Yukio Mishima som är en av mina favoritförfattare. Det hans närhet till Jünger och den traditionen och dels relationen mellan homosexualitet, manlighet och skönhet (ett tema som vi rörde vid under intervjun) som han personifierar på ett mycket spännande sätt. Jag skrev följande i ett mail till hon som intervjuade mig när jag kom hem efter bion: “Vi pratade om homosexualitet och manlighet och jag kom då inte att tänka på att en av mina favoritförfattare är yukio mishima. Japan, homosexuell och med en mycket framträdande manlighet. Han influeras ju mycket av en traditionell japansk manlighet med anor i samurajkodexen som bygger mycket på kropp, heder och uppoffring. Men också på en skönhet som är starkt kopplad till manligheten där också gråt (en slags underkastelse) och skönhet hör ihop. SKönheten är något som mannen nästan våldsamt drabbas av som något större än han själv och uppfylls av. Och homosexualiteten som en invävd del av detta.” Det här inlägget berörde mycket och var skrivet i hast, men det känns som en brygga mellan saker som satts i gång tidigare och saker som kommer knytas ihop senare. Saker att nysta i och geometri att rita upp, hantverk och matematik i en österländsk symbios.