omxi.se

Författarens död syftar inte på att författarfunktionen förlorat sin poäng, att ett verk skapas av sig självt eller att “vi” försvunnit ur språket. Vad som dött är idén om författarens ursprungliga kreativa gnista som möjlig att uttrycka med språkets hjälp. Denna miljö ur vilket skrivandet uppstår har försvunnit. Upphovsmannen är inte originalet till diskursen utan en komplex funktion som uppstår inom den. Foucault har inte rensat bort läsaren utan analyserar villkoren genom vilka vi avkodar en text till att bli vår egen.

Författaren uttrycker inte sin induvidualitet, att skriva är en fråga om interioritet, ett språk som refererar till sig själv. Att skriva är att stiga in, eller falla in, i skriften och navigera dess språkspel. Rent sociologiskt finns det individer som skriver, även om skrivandet idag oftast sköts av en dator som författaren förändrar systemtillståndet hos, men det är inte den individen vi syftar på när vi talar om författaren, även om de ibland delar namn. Om de samstämmer i funktion innebär det bara att den skrivande individen annamat författarfunktionen så som den ter sig i vår tid och ideologiskt interpolerats i den rollen. Alla författare skriver under pseudonym. Författarnamnet refererar inte till dem som personer utan till en funktion som bär upp ett livsverk, samlandet av ett visst antal texter med konstistens och rekursivitet. Ibland råkar det bara sammanfalla med egennmamnet.

Författarfunktionen inom de litterära och vetenskapliga texterna har skiftat genom historien. Tidigare var vetenskapen belagd med en författarfunktion då den i det mesta var baserad på erfarenhet och observationer. Den som hade tillgång till relevant data ansågs också vara den som bäst kunde behandla den. Litteraturen däremot bestod av namnlösa variationer på berättelser, diskursen var något man utförde, inte något man ägde. Litteraturen bestod av myter med stor spridning medan dataöverföringen inom det vetenskapliga samfundet inte var utvecklad. Detta ändras sakta och litteraturens författarfunktion ökar i samma takt som vetenskapens minskar. Lagom till guds död skär de båda linjerna igenom varandra och sedan dess är litteraturen den domän där erfarenheten och författaren står högst i kurs.

Författarfunktionen döljer alla de akter, händelser och diskurser som möjliggjort att något konsekrerats till ett verk. Därför kan man inte säga att upphovsmannen skapar verket. Personen bakom upphovsmannafunktionen skapar mycket mest hela tiden, men vad som ges status som verk eller ej är utom dennes kontroll.

Foucault projekt kan i viss mån förstås som det Ricoeur är ute efter, att överbrygga naturvetenskaperna och humanioran. Dels analyserar han naturvetenskapliga diskurser historiskt och genealogiskt och dels, som med författarfunktionen, fattar han humaniorans kärnbegrepp utifrån som funktioner, system, signaler, brus och serier. Begrepp med en helt annan kyla än de vanliga författare, subjekt, mening, betydelse. Dock handlar det inte om någon pakt. Förklaringen och förståelsen ska inte kompementera varandra utan Foucault skiftar snarare fokus tills den motsättningen inte längre är relevant. De har också gemensamt att inget försöker använda vetenskapen för att hitta en praktisk vishet i Aristoteles anda, utan blottlägger istället diskurserna där sådana ambitioner har funnits.

Författaren är den genom vilken vi väljer ut och filtrerar mening (Det som inom elektronisk musik kallas subtraktiv syntes, att filtrera bort frekvenser från vitt brus tills en signal framträder) men framstår som den som skapar mening (Additiv syntes, att bygga upp klanger utifrån flera monofrekventa sinusvågor). Författarfunktionen begränsar mening, den bestämmer läsart och tolkningsmetod. Upphovsmannen, tillsammans med upphovsrättssystemet, begränsar också spridningen, cirkulationen, manipulationen och de-/re-kompositionen av ett verk. Därmed skapas en artificiell knapphet. Både av verket i sig och tolkningsmöjligheterna. Men genom att behandla upphovsmannen som geni och upphovsrättssystemet som naturligt ger vi dem helt motsatta funktioner. Författaren är enligt foucault en ideologisk funktion (den upplevs ha motsatt effekt mot den historiskt korrekta) som visar hur vi fruktar meningens profanitet.

I en tillvaro utan författarfunktionen blir varje tolkningssituation kaotisk. Texten blir antagligen helt menlös eller så fylls varje mening av oändlig mening, utbytbara eftersom både tystnad och vitt brus kan te sig lika omärkbart. Kommentaren rensar diskursen från slumpmässighet, fyller igen hål och skrapar bort överflöd, fram träder författaren. Den filtrerar bort brus, ökar textens signal-to-noise-ratio tills en tydlig signal kan höras.

Detta är precis texttolkningens funktion: informationsbehandling. Att välja ut, behandla och överföra relevanta data. Det enda som behövs för att göra det maskinellt är att inte dölja den ideologiskt utan istället definiera funktionen matematiskt.

Urval, sammanfogande, värderande kan skötas som decentraliserade system istället för via centrala figurer och Foucault verkar blicka mot sådana system i sin avslutning. På internet skymtar dessa funktioner genom tags, RSS-flöden och statistiska betygs- och rekommendationssystem som i kombination kan bestämma vilken text jag läser och hur jag tar emot den och värderar den. Google värderar sökträffar inte efter avsändare utan efter hur många som refererar till den och vilka de i sin tur refereras av. tldr

Foucault söker inte en kultur helt utan författarFUNKTION, det vore ren romantik och knappast mediateknologiskt medvetet. Utan någon slags begränsande figur (person eller maskin) skulle meningen bli oändlig och kaotisk. Men författaren, härkomsten, behöver inte vara den reglerande funktionen utan det kan skötas via andra medel. Författaren är enligt Foucault en figur väldigt typisk för det industriella, borgerliga samhället med individualitet och privategendom, tätt förknippad med de andra subjektskonstruktioner han har undersökt. En historisk undersökning av musikerrollen eller vem som inom filmen räknas som upphovsmannen skulle också visa all den skiftande karaktär författarfunktioner har haft.

Frågorna efter författarens död skulle inte längre vara vem som skapat ett verk, med vilket auktoritet eller originalitet eller vilken del av sin individualitet som uttrycktes. Snarare menar foucault kommer frågorna kunna handla om var diskursen har använts, hur den kan cirkulera, vem kan appropriera den för egen del, var finns rum för att återinsätta subjekt i den. Det är som Foucault förutspår technomusikens anonyma spår, musiken som sätts in i mixar, remixas, samplas, återanvänds och genom sitt uttalande, sitt uppspelande, skapar händelser, dansen.

Fyra principer:

• De figurer som setts som diskursers källa, som skapande instanser, och principen för dess överflöd, ses istället som ett negativt spel av uppdelning och gallring av diskurserna. * Diskontinuitet. Gallringen innebär inte att det finns en tyst diskurs som förträngs och som vi ska lyfta fram. All diskurs är information, men all information är inte diskurs. Utanför diskursen finns det realas vita brus, inte tal. * Specificitetsprincip. Diskursen är våld mot tingen. Världen vänder inte ett läsligt ansikte mot oss som vi bara behöver dechiffrera. Världen står inte i maskopi med vår kunskap. * Exterioritetsregeln. Sök inte diskursens kärna utifrån. Istället utgå från diskursen själv och sök mot de yttre villkoren för dess möjlighet.

Fyra punkter med varsitt motsatspar. Den traditionella tolkningen fokuserar på skapelseögonblicket, enheten i författarens produktion, originaliteten i verket och dess betydelse. Man söker en kärna där Foucault söker en spridning, skapandet som en händelse i en orsakskedja. Verken som en se rie med regelbundenheter, igenkännbara, en del i ett disk ursnätverk. Istället för verkets unika betydelse söker Foucault dess möjlighetsvillkor. Vilken diskurs som möjliggjorde just det sagda att sägas.

händelse/skapelse serie/enhet regelbundenhet/originalitet möjlighetsvillkor/betydelse